Härom kvällen hade Kasper och jag många och långa samtal om vänner och flytt. Han har inte tidigare visat något om att han tänkt så mycket på de vänner han har här och att lämna dem.

Faktum är att hans allra bästa vänner bor i England och dem umgås han med via Skype dagligen. De spelar spel, tittar på youtube-videos tillsammans, leker olika ordlekar, sjunger låtar och allt vad de hittar på. Man kan göra ganska mycket utan att fysiskt träffas. Vill någon visa de andra något använder de bara kameran eller delar skärm med varandra. De har så himla kul ihop!

Här i Växjö har Kasper framförallt två riktigt bra vänner. Den ena har Skype och de pratar en del så redan, men inte den andre. Kompisen med Skype känner sig Kasper säker på att han kommer att behålla kontakten med när vi flyttat men inte den andre. Och det är just han som är den allra bästa vännen! Så det var honom som sorgsenheten och tårarna handlade om.

Vi kom fram till att jag ska prata med hans mamma om att skaffa Skype eller något chattprogram så att de kan hålla kontakten med varandra. Jag lovade också att jag skulle göra ”visitkort” som Kasper kan dela ut till de i klassen som han har lust att hålla kontakt med. Tårarna rann av och till hela kvällen och till långt in på natten men nästa morgon kändes det bättre igen. Lilla fina hjärtat <3