Färjan till Malta skulle avgå från Pozzallo kl. 21:30 och senaste incheckning var redan 20:00. Vi körde förbi stället färjan skulle avgå från redan när vi kom till Pozzallo vid 18-tiden men då var det helt stängt. Vid 19.30 körde vi förbi igen och då var det fortfarande stängt. Däremot upptäckte Lukas en skylt där det stod att incheckningen var längre ner på gatan. Så vi körde dit.

Rörig incheckning till Virtu Ferries

Rörigare incheckning har jag då aldrig varit med om! För en lagom-svensk uppväxt med ordning och reda är det här absurt. Vi står alltså mitt på en vanlig väg i något som ska likna en kö, efter att vi checkat in till färjan.

Vi körde in på det andra stället och ställde oss i en av tre lanes. De var ganska korta och längst fram fanns ett litet bås där de som reste utan bil kunde köpa biljetter. Vi plockade fram vattenmelonen till marsvinen och fyllde på vatten till dem, samt installerade backup-fläktarna. Sen fixade vi lite att äta till oss. Just då kommer en kille fram och vill se biljetterna. Jag plockar fram dem och passen. Då vill han se bilens ”log book”. Jag tolkar det först som att han vill se registreringsbevis på bilen. Som jag har i en pärm, nedpackad… Dumma, dumma Linda! Jag vet ju mycket väl att man ska ha ena delen av registreringsbeviset lättåtkomligt när man är ute och reser.

Nåja, jag erbjuder mig att plocka fram det och när han tittar närmre på vår last inser han att vi är privatpersoner och inte kör kommersiell last, och då behöver han heller ingen loggbok. *pust* Vi får grönt ljust och meddelas att de blå grindarna snart öppnas. Vi ser inga blå grindar framför oss någonstans och börjar så smått förstå att vi ska köra ut härifrån och tillbaka en bit längst gatan i Pozzallo och sen in där vi först trodde att vi skulle. När andra börjar köra gör vi likadant. Och hamnar mitt i vägen, bland alla andra.

Kön till färjan till Malta

Det tutades friskt bland vanliga trafikanter som skulle passera genom kön. Vi kunde inte annat än skratta åt det hela…

Det kom några andra som skulle med färjan och som var framme och frågade han som kontrollerade bilarna. De var tvungna att först köra till det andra stället för incheckning för att sedan köra tillbaka hit.

Killen som står vid grinden kollar pass och biljetter och frågar vad vi har för ärende. Med passen i hand framför en svenskregistrerad bil frågar han varifrån vi kommer, varpå vi svarar ”Sweden” och han upprepar ”Australia?”. Inte ”Austria” utan ”Australia”… Han tittar misstänksamt på Tomas och mig, vi har tonade rutor bak, och först när han bläddrar i första passet som är Kaspers pass, släpper han det hela och låter oss passera.

Inne på området vet vi först inte vart vi ska ta vägen men vi gissar oss fram och känner till slut igen några av de andra bilarna från incheckningen. Vi ställer oss i samma lane som dem och blir snart framvinkade av en man med gul väst längst fram, samtidigt som det dyker upp en annan man i gul väst på min sida (vilket ju är förarsidan på Malta) och markerar åt oss att stanna! Nu ska även han titta på våra pass och biljetter och vill se vår log book. Vi förklarar att det inte behövs någon log book för vi är privatpersoner som ska flytta till Malta och att det är vårt bohag vi har med oss. Han funderar en stund men släpper sedan vidare oss.

Färjan til Matla Virtu Ferries

Färjan vi ska ombord på. Det är en katamaran och man kör ombord på sidan i fören och av i aktern.

Området vi är på är ganska stort och varför de valt en så udda lösning för incheckning övergår mitt förstånd… En annan underlig sak är att de ställt upp koner så att man måste köra en stor snirklig väg fram till färjerampen, istället för bara rakt fram och upp på rampen. Jättekonstigt.

Väl ombord på färjan var de som arbetade på färjan väldigt hjälpsamma och såg till att vi parkerade så att ingen stolpe hindrade någon bildörr. Själva färjan var i jättefint skick och hade riktigt sköna fåtöljer. Vi satte oss vid ett bord med tre fåtöljer på varje sida. Det var över en timme tills färjan skulle avgå och sakta fylldes den med folk. För första gången på ett bra tag hörde vi svenska runt omkring oss. Lite konstig känsla.

Kvällsmat

Min kvällsmat. En bit bröd, en bit ost och lite rosé.

Ombord på färjan visade de filmen Baby’s Day Out, Baby på vift på svenska, från 1994. Ganska underhållande när man inte hade något annat att göra. Satt hela resan och försökte komma på vem som spelade barnflickan. Kunde inte komma på det. Så irriterande… Först efter googlande när vi kommit iland kom jag fram till att det var Cynthia Nixon, från bl.a. Sex and the City.

Vem tusan spelar barnflickan i Baby’s Day Out????

När vi anlände Valletta var det mörkt. En underlig och lite pirrande känsla for genom kroppen på oss. Vi är framme i vårt nya hemland. Vi ska bo här nu, bygga oss ett liv.

Först när båten lagt till fick man gå ner på bildäck. När vi fick köra av färjan blev vi genast vinkade åt sidan tillsammans med alla varubilar som körde kommersiellt. Vi gissade att de än en gång tog fel på oss för att vi hade en så stor bil. Men nej. Efter en stund kom det fram en veterinär till oss som ville se dokumenten på våra marsvin.

Vi hade ju inför avresan besökt en veterinär för att få papper på våra marsvin. Strax innan hade vi dessutom mailat Maltas motsvarighet till jordbruksverket tre stycken ansökningar om att få ta in dem till Malta. Jag har skrivit om det i ett inlägg om marsvinen. Vi fick bara tre stämplade dokument tillbaka om att de fick inresetillstånd, ingen text om att vi skulle ta dem till veterinär eller liknande när vi kom till Malta, så vi antog att de inte brydde sig så mycket om tre små husdjursmarsvin. Men här stod alltså en veterinär som skulle inspektera. Efter att han tittat en stund i sina papper och lyst in med ficklampa på marsvinen fick vi klartecken att köra vidare.

dinosaur

Ungefär så här kändes det under vår första natt på Malta. Fast tänk dig mörkt och du hittar inte.

Nu väntade oss de absolut jobbigaste timmarna på hela resan, och på väldigt lång tid. Känsliga läsare varnas!
Jag försöker måla upp bilden:

  • Vi har en jättestor bil med urdålig svängradie. Och då menar jag verkligen urdålig.
  • Det är vänstertrafik för första gången för oss så vi var fullt fokuserade på att köra på rätt sida
  • Vi ankom vid midnatt, en lördagskväll, i Maltas festkvarter, dvs ett myller av folk och bilar. Ett myller!
  • Massa gator är enkelriktade och det är mörkt
  • Vår GPS funkade inte så vi använde en jättedålig mobilapp som inte uppdaterade i fas med var vi var.
  • Vi körde fel och fick vända en gång
  • Vi körde fel igen och hamnade på en omarkerad återvändsgränd. Ingen skylt, ingenting!
    • Återvändsgränden hade ingen vändplats utan var bara en gata som slutade tvärt. Med jättehöga trottoarkanter, utan sluttningar…
    • Där gatan slutade stod en container, en bil och en vespa.
    • Vi upptäckte att det var en återvändsgränd när vi trodde att vägen svängde vidare men tvärt tog slut. Då gick det inte att backa ut.
    • Den andra bilen och vespan klarade sig fint men vår bil har numera flera stora repor och en och annan buckla från containern (vi fick välja mellan den andra bilen eller containern… Containern kändes som det schysstaste valet.)
    • Min man är en hejare på att vända på en femöring och jag trodde aldrig att vi skulle komma därifrån med vår stora bil.
    • Det luktade inte rosor efter att Tomas fått pressa motorn så.
    • Vi skrämde minst två kackerlackor. De var dem jag såg. Det fanns säkert massa fler som blev livrädda den natten.
  • Tomas hittade en plats framför en garageutfart som var stor nog för vår bil. Sen vägrade han köra en meter till!
  • Rasmus och jag gick till fots för att leta upp vår lägenhet (som låg på andra sidan bukten, vi svängde tydligen en gata för sent – dumma app att inte uppdatera sig!)
  • Rasmus och jag kommer fram till att alla parkeringsplatser är på fel sida gatan från vårt håll så vi måste köra runt och vända. Men…
  • …eftersom det var lördagskväll fanns inga lediga platser i närheten.
  • Tomas väljer att parkera längst en backe med jättemycket trafik och utan trottoar.
    • Man måste gå mellan trafiken och de parkerade bilarna.
    • Bilarna kör jättefort förbi och ingen svänger ut en bit när de kör förbi oss. Superläskigt.
    • Det är mörkt och vi har inga reflexer.
    • Det är långt till lägenheten och vi har massor att bära (marsvin, datorer som t.ex. två stationära med skärm, och andra värdesaker plus kuddar och sånt vi behöver över natten.). Här ska vi alltså gå fram och tillbaka. Mina barn ska gå här…
    • Lukas stannar och vaktar bil och passar marsvin.
    • När jag, Kasper och Tomas ska gå och hämta grejer lämnar han plånboken i lägenheten.
    • Jag vägrar låta mina barn gå där något mer och bestämmer mig för att sova i bilen tills trafiken lugnat ner sig.
    • Tomas blir sur och kör vidare för att leta upp något annat.
    • Vi ser vad vi tror är en polis och kommer på att körkortet ligger på köksbänken i lägenheten.
    • Tomas blir skitsur på mig. Han har aldrig någonsin varit så himla arg på mig. (För att jag inte ville låta mina barn gå på den vägen ute i trafiken mitt i natten. Tror dock att det handlade mer om en ovilja att köra. Men ingen bra start på vårt nya liv…)
  • Vi hittar en gata att ställa oss på som knappt har trafik alls och hinner knappt öppna dörrarna förrän det dyker upp en, som Kasper sa, ”tipsy girl” som ville komma från en sliskig kille. Hon var himla trevlig och ganska underhållande och stannade till långt efter killen gått. Hon blev helt fascinerad av våra marsvin. Det börjar kännas lite bättre men Tomas är fortfarande ganska sur.
  • Vi bär grejor längst pubar och strandpromenad. En del stannar oss och är nyfikna på marsvinen. men framför allt så känns det säkert där vi går.
  • Vid fyratiden på morgonen bär vi fortfarande grejer och Tomas vågar sig på att ställa bilen vid Scotts Supermarket, som inte är så jättelångt borta och som vi fått tips om att vi nog kunde stå.
  • Vid 05:00 säger vi godnatt (vi är vänner igen) och sen sov vi jättegott! Jag sov i riktig säng för första gången sen vi sålde vår säng för ganska exakt en månad sen.

Slutet gott, allting gott men fy tusan vilken start!

/Linda